Blodssystrar

Utdrag ur boken:

Trädgårdsföreningen låg mitt i Göteborg. Granne med Vallgraven, bara ett stenkast från järnvägsstationen. Öppen för allmänheten var parken ett andningshål mitt bland avgaser och kontorsstress. Här fanns ett exemplar av nästan alla Europas trädarter. Rosenträdgården, Rosariet, bjöd på godis för den mest kräsne kännaren. Sommartid var bänkarna fulla av göteborgare som valt att äta lunchmackan ute i det fria.
   Per Eriksson tyckte om stillheten här. Även om parken var omgärdad av hårt trafikerade gator så kändes det inte att han jobbade mitt inne i stan. Han grävde. Han planterade. Han rensade och städade. Det passade honom. Passade hans sinnelag. Det var synd att det bara var ett säsongsarbete.
   Nu var det snart lunchdags.
   Per Eriksson vilade på spaden. Han svettades trots att han bara hade T-shirt och kortbyxor på sig. Han hade grävt ungefär tre meter och diket var över en meter djupt. Röret hängde en decimeter från botten. Det var av betong så han behövde inte vara alltför försiktig med spaden. Det var ingen risk att han spräckte det.
   Det var ett hårt arbete.
Jorden under gräsmattan var hårt packad och full av rötter. Ännu hade han inte hittat brottet i röret. Han undrade i sitt stilla sinne om det inte var hål någon annanstans. Kanske under själva fontänen? Men det var en helt annan besvärlighetsgrad. Innan man satte igång att bila upp fontänen ville man förstås vara övertygad om att det var absolut nödvändigt.
   Han tyckte att jorden borde ha varit fuktig om han hade varit på rätt spår.
   Han drog svetten ur pannan med arbetshandsken och satte utan att märka det ett jordigt streck över ögonbrynen. Han kisade upp mot solen. Han tittade på klockan igen. Tjugo i elva. Fem minuter till sedan var det dags att byta om. Nu behövde han äta. Egentligen kände han för en dusch men han skulle ju ändå fortsätta efter lunch. Han tog några spadtag till. Han fastnade på en rot igen. Han grävde runt roten men den verkade ha grävt sig ner under röret.
   Skit också.
   Han tittade bort mot sågen. Skulle han ta detta nu eller vänta till efter lunch? Han bände i en stor sten som klämde ned roten. Stenen drog med sig en massa jord och rullade ner i diket. Per Eriksson stack in näven i hålet. När han drog ut den igen höll han ett gulvitt människohuvud i handen.    Förfärad skrek han rakt ut och släppte skallen som sprack mot betongröret. Han kravlade sig skräckslagen bakåt. Han kröp baklänges upp genom jordhögen. Upp ur gropen. Han kräktes så att det rann ner över magen och benen.
KLICKA HÄR FÖR ATT KÖPA FÖR iPAD eller iPHONE.

De döda bröderna

Utdrag ur boken:

Ljuset var skarpt. Skuggorna djupa. Jag slog sönder ett fönster och tog mig in i ett av magasinen. Magasinet tillhörde ett cellulosabolag och var till brädden fyllt med tonvis av papper. Papperet var grovt och lindat i stora rullar, två meter höga och med tre meters omkrets. Varje rulle vägde tre ton och de var staplade på varandra. Jag log nog när jag skvätte fotogen över balarna.
    Jag gjorde en enkel stubintråd av ett långt stycke tvinnat tyg. Dränkte in det i fotogen, tände och sprang ut. Stängde dörren efter mig. Cyklade iväg till bebyggda trakter. Parkerade mig på en höjd med utsikt över hamnen och magasinet.
    Det tog nästan en halvtimme innan jag började kunna urskilja rök från magasinet. Efter en timme slog lågor ut och efter ytterligare en halvtimme hörde jag sirener i fjärran.
    Ett enastående skådespel utspelade sig framför mina ögon. Brandbil efter brandbil kom till platsen. Till slut räknade jag till arton fordon. Polisbilar med blinkande blåljus och ambulanser som stod overksamma på säkert avstånd från elden. Brandmän sprang som förvirrade myror i sina fruktlösa försök att kväsa elden. Långt där borta ett inferno av hetta och lågor. Trots den tidiga timmen började gamarna samlas. Sensationssökarna, journalisterna, nyfikna. En stor folksamling betraktade förödelsen och räddningstjänstens kamp. Varsågoda. Underhållningen står jag för.
    Till slut fanns där så många människor att jag vågade mig ned. Det var fantastiskt. En berusande känsla. En sorts stolthet över skapandet av denna oberäkneliga naturkraft, detta urtidsmonster som brandmännen försökte tämja. Hettan var så intensiv att plåten i magasinstaket smälte och den glödheta metallen föll ned i stora tunga droppar som splittrades mot betonggolvet i tusentals glödande nålstick. Det gick inte att få stopp på elden så skyddsklädda brandmän med truckar sköt de brinnande rullarna framför sig och knuffade ned dem i älven. Luften fylldes av svarta glödande pappersbitar. Vattnet blev grått och skummande. Det mest fantastiska var att det fortfarande brann under vattnet. Ett djuprött gnistrande sken. Miljoner små bubblor kastades omkring. Förvandlades till rök när de nådde ytan. Vattenånga överallt. Fräsandet i tävling med dånet från elden i magasinet.
    Natten blev till dag och inte förrän gryningen så smått vågade sig fram tycktes eldens krafter mattas något.
    Eftersläckningen pågick i nästan två dygn. Kvar av magasinet blev endast en svartbränd förvriden plåtkonstruktion.
    Ännu på eftermiddagen flög aska omkring i vinden. Flög över älven och in över land på trafikleden på andra sidan. Vattnet vid magasinet var en sotbränd sörja. Vita fiskar som kokts levande flöt med uppsvällda bukar i vattenbrynet.
    Min bror var död men jag somnade mycket lycklig.

KLICKA HÄR FÖR ATT KÖPA FÖR iPAD eller iPHONE.

Den osmaklige Wolfgang Sinatra

Utdrag ur boken:

Irma å sin sida hade beslutat sig för att till varje pris förföra Alias Karlsson.
   I ett anfall av lusta och oomkullrunkelig beslutsamhet slet Irma i samma rörelse av sig både tröja och behå, varefter hon med läppar våta av kättja kastade sig över den oförberedde ynglingen. Alias Karlsson vände sig blixtsnabbt mot henne för att om möjligt kunna värja sig mot denna överraskande attack och Zarathustra föll glömd ur hans knä.
    Irma tryckte sitt ansikte mot Karlssons och föll skrikande till golvet.
    Alias Karlsson förstod ingenting. Plötsligt låg hans flickvän halvnaken på golvet och skrek. Med ens stod sanningen påtaglig som andedräkten hos en påstruken dansk i hans ansikte. Karlsson fann sig snabbt. Han slet av sig skjortan så att knapparna yrde. Som en hagelstorm i februari smattrade de mot fönsterrutan och studsade ned i akvariet där de flöt omkring som duvögon.
    “Min älskling! Mitt hjärta!” skrek Karlsson.
    “Mitt öga! Mitt öga!” skrek Irma.
    “Min rosenknopp! Min käraste!”skrek Karlsson.
    “Mitt öga! Mitt öga!” ropade Irma.
    Alias Karlsson hejdade sig. Öga? Vad menade hon?
    “Vad menar du?” frågade han.
    “Du petade ut mitt öga med pipskägget!”snyftade Irma och såg så gott hon kunde upp mot honom med ett öga vilket mer påminde om en ihjältrampad tomat än ett kvinnligt synorgan.
    “Min gud! Vad har jag gjort med dig?” skrek ateisten Karlsson och höjde därmed Irma om så blott i ord från hennes världsliga status.
    “Ambulans! Ambulans!” grät Irma.
    “Telefon! Telefon!” skrek Karlsson och sprang in till grannen som ägde en sådan. Inom loppet av timmar fanns en ambulans på plats.
    Fyra hårda skäggstrån hade punkterat Irmas hornhinna men det var trots allt ingen fara för synen. Dock fick hon gå genom livet med en spökskugga på ögat. En flodhästformad fläck i ögonvrån som hon aldrig riktigt kunde fixera och som aldrig riktigt försvann. Sju år senare skulle hon under en jaktsafari i Zimbabwe råka skjuta bort sin trolovades ena öra.


KLICKA HÄR FÖR ATT KÖPA FÖR iPAD eller iPHONE.